Jag kände inte att det var riktigt min grej att skriva om personer. så därför lägger jag istället upp lite bilder från de sista dagarna i Kingston. Idag har det känts konstigt att åka härifrån snart. Detta var något man pratat om så länge och jag har haft så kul. Som utbytesstudent lever du ett helt annat liv, lite mindre ansvar, mindre plugg och massa saker som händer hela tiden. Det kommer jag sakna. Men om tre dagar är jag i New York. Det borde funka det med. Så detta mina kära vänner kan nog vars sista inlägegt jag skriver innan jag drar vidare till grannlandet. Allt underbart måste någon gång ta slut.
Roy, Sandra och Emma, som vi bor med.
Gerry, Margaritha och jag. Jag vill skylla mitt någor svullna ögon på att jag varit sjuk de senaste dagarna, men inser att det kanske är för att jag börjar bli gammal.
Igår sa vi hejdå till några andra favoriter här i Kingston. Ashley, som jag har skrivit om innan är från Montreal och styrde kosan dit tillbaka dit.
Tänkte jag skulle försöka skriva lite om mina vänner här; precis som den kända blogegrskan Julia Lysén en gång gjorde för sina vänner i sydkorea.
Ashley. Ashley vet alltid vilken restaurang som är den bästa, har varit runt hela världen och känns bara sådär naturligt världsvan men är samtidigt väldigt ödmjuk. Jag har sällan träffat en männsika som är så cool som hon är, Ashley är en av de få människor jag känner som bär upp läppstift varje dag. Det känns bara så rätt på henne. Önskar att jag kunde få en fjärdeldel av hennes coolhet tillbaka till Sverige.
Igår var första riktigt jobbiga avskedet här i Kingston. Yulia, vår kanadensiska vän från Ottawa åker idag och kom förbi oss igårkväll innan hon gick hem till sig. Yulia öppnade verkligen upp sitt hem för mig och Sandra när vi fick vara där över Thanksgiving. Vi spenderade helgen i Ottawa med Yulias pappa som körde oss överallt, hennes mamma som har världens mest högljudda innetofflor och hennes charmanta bror var som bomull för själen för två slita utbytesstudenter. Yulia är öppen för nya människor, och vi känner oss tighta också för vi varit hemma hos henne och vet hur hennes familj är. Yulia har alltid lite killproblem som vi diskuterar över en middag och jag kan inte annat säga att jag kommer sakna denna tjej, som utan att hon vet om det tagit hand om mig och Sandra här i Kanada. Det bästa är dock att hon redan planerar inför en resa till Sverige nästa sommar, då får hon träffa våra familjer.
En vacker dag i Otttawa med Yulia och hennes pappa.
Vi har verkligen gått in i sluttampen på våran tid här i Kingston. Och som ni kanske märkt så pratar jag ganska ofta i vi-form här i bloggen. Men det är inte så konstigt när nästan all av min vakna tid spenderas med Miss Andersson. Och om det inte vore för att vi hade varandra, hur hade man då kunnat skratta åt att man försökte lära sig kursen "Criminal Procedure". Och hur hade man kunnat skratta åt avbitna tänder, värkande nackar, visdomständer som värker och inte minst åt personerna som snörvlar något otroligt på biblioteket just nu? Jag tror inte att det hade gått. Idag var också dagen för tentan i Criminal Procedure. Antagligen var det vårt sista tentaplugg ihop, tentateamet Andersson/Lysén. Vi har själva konstaterat att det är ett vinnande radarpar, precis som Romario och Bebeto var en gång i tiden.
Annars handlar dagarna snart om avskedsmiddagar, städa, göra det sista i skolan och inte minst sälja lite saker. Den soffan som vi hittade gratis på gatan fick vi inte mindre än 20 dollar för. Det ni!
Idag har jag haft min första tenta här, bara en kvar på onsdag nästa vecka. Det är konstigt det där med tentor, innan jag går dit tror jag alltid att jag ska kunna argumentera ganska bra, kunna lägga ut mina argument för att sedan komma med en avslutning mitt i prick. Varje gång blir jag därför förvånad när jag efter en tenta märker att argumenten var mer hur jag kände i stunden och att avslutningen på slutet blir allt annat än pricket över i:et. Att man mitt i allt det här ska göra det på engelska när ordförrådet just under tentan flygit all världens väg är också ett dilemma. Humöret är det dock inget fel på.
I Kingston börjar julstämningen också infinna sig. Vår housemate Emma åkte till Quebec City igår, men innan hon åkte lämnade hon en present från Sinterklaas hemma. Så jag och Sandra fick var sitt chokladS. Så numera firar jag även inte bara Hanukkah, utan också Sinterklass. Känner att det kommer bli ganska mycket firanade nästa december. Om det inte ska vara nog så tänkte jag bara påminna alla där ute att jag har namnsdag på Måndag. Då är det nämligen Annadagen i Sverige. Förr brukade alltid mormor och Ingbritt komma och göra pepparkakor hos oss då, i avsaknad av min kära mormor och mormors syster i Kanada får jag nog försöka hitta ett substitut på egen hand. Men firas ska det göra!
I fredags lagade vår vån Tal Hanukkah middag i vår lägenhet. Vi fick smaka latkes, som är som en slags plättar gjorda på potatis. Det var kul att smaka på något nytt och det är kul att få göra saker från olika kulturer.
Gårdagen spenderades med att plugga inför tentan vi har på torsdag. Senare på kvällen gick bara jag och Sandra ut och käkade och efteråt åt vi Ben & Jerrys framför på spåret. Vi pratade om att det är härligt att vi haft varandra här borta och att vi nu känner oss ganska redo för att lämna Kingston för att ut och resa.
En annan som jag längtar efter är såklart Måns. Nu för tiden vaknar jag ofta upp med ett sms om hur vi ska få den rätta julstämningen i New York. Idag var det att han gärna vill äta en jultallrik på Aquavit.
Tillbaka i Kingston efter en weekend away. På fredagen styrde vi siktet mot Mont Tremblant och den fransktalande delen av Kanada. På ditvägen åkte vi över Montreal, jag satt i framsätet, vilket kanske inte var så smart. Trots att vi snällt fått låna en GPS av ägaren till uthyrningsfirman, som inte längre hyrde ut GPS eftersom alla har det på sina mobiler, så åkte vi fel i utkanterna av Montreal. Det resulterade i att vi var framme en aning senare, precis när den första snön föll.
Helgen spenderades med att få måltider att gå ihop för femton personer, promenader vid stugan, promenader i den mysiga byn Mont Tremblant och bara umgås i den något nedgågna stugan. Det avr skönt att återigen lämna Kingston för lite ny energi utan varken internet eller saker att göra i skolan.
När vi skulle åka skulle Marcel, som vi hyrde stugan av, komma och kolla så vi städat och allt var i sin ordning. Efter att ha kollat igenom stugan, och efter att vi gjort det renare än det var från början så kom han tillbaka upp från källaren och sa att en fjärrkontroll till tv:n var försvunnen. Tv:n var på när vi kom, och ingen hade sett skymten av just den rätta fjärrkontrollen. Han skulle dock ta 60 dollar av den deposition som vi lämnat innan, och till råga på allt så sa han att när han åkt förbi att han sett 17 personer i vår stuga. Det kan vara lite svårt när man bara har tre bilar. Marcel var dock ingen man diskuterade med och det var bara för oss att betala för att skulle få hjälp att ställa in kanaler.
Jag trodde ett tag att jag skulle stanna i Kingston resten av mina helger här. Men så blir det inte. Istället åker jag, med 14 andra utbytesstudenter till Mont Tremblant imorgon. Mont Tremblant ligger utanför Montreal och är en skidort. Där har vi hyrt en stuga för 15 personer och ska bara ta det lugnt innan den "riktiga" tentaperioden börjar. Någon skidåkning lär det inte bli, och inte har det varit helt lätt att bestämma stuga, så att vi kommer att bestämma vad vi faktiskt ska göra där är just nu lite oklart. Men jag tror det blir ett fint minne att faktiskt åka iväg med sina vänner här.
Annars börjar det faktiskt närma sig tentatider och inlämningar av papers här. Jag, som gärna gör saker i god tid känner mig ganska klar med ett paper som ska in om ca. en vecka. När min kära systers studenttal innehöll saker om så som att det faktiskt gick ganska bra att göra saker i sista stund, så kan vi säga så mycket som att mitt studenttal inte gjorde det.
Kingston alltså, denna lilla stad där vi går samma gata upp och ner varje dag. Denna helgen var tredje helgen i Kingston i rad och vi kan inte säga annat än att vi var lite uttråkade. Sandra tyckte till och med att jag skulle dementera min dementi och säga att det var som ett kanadensiskt Värnamo. Å andra sidan har vi letat i både Montreal, Ottawa och Toronto med ett frukostställe som serverar müsli och youghurt och så hittade vi det på gatan där vi bor. Planen är att gå dit en gång i veckan framöver.
Söndagskvällen avslutades också med en middag hos Ashley, en kanadensare som kommer från Montreal och hon pratar därför både engelska och franska. Tydligen förstår hon hebreiska också. Ashley är cool, känns väldigt europeisk och kanadensare här frågar om hon umgås med några andra än utbytesstudenterna. Tur för oss att hon helst gör det och inte bryr sig om felsägningar, istället kan vi hänga i ett välmöblerat hem här i Kingston där måltiden alltid inkluderar ett glas vin och lite choklad till efterrätt.
Jag vet inte om jag har så mycket att skriva om egentligen. Veckorna här är ju vardag numera och vi går till skolan och pluggar lite lagom. I måndags l höll jag iallafall en presentation om Uppsala för kanadensiska studenter som skulle åka på utbyte. Tyckte det gick riktigt bra och att jag lyckats marknadsföra staden riktigt bra, inte bara är det 40 000 studenter, vi har ju också något som kallas "nations" som är helt underbart kul enligt mig. Saken var bara den att efter mig följde Shanghai, Sydney, Perth och Tel Aviv. Helt plötsligt kändes studentnationer inte lika ballt längre, och när personer har möjlighet att åka ifrån vad som nu är nollgradigt, till Bondi beach, varför inte välja det?
Det är annars en fråga som jag ställer mig själv just nu. Lägenheten vi bor i har nämligen varmlufstaggregat, tror jag, och antingen blir det 30 grader eller så får man helt enkelt nöja sig med 12. Jag som gillar att sova kallt kör på 12-gradigt, vilket innebär att när man vaknar upp vill jag helst inte ta steget upp från min madrass.
Det har börjat bli riktigt kallt här. Från att ha varit sommar in i oktober kan det nu gå ner mot nollan och det är bara en tidsfråga innan den första snön faller. Jag som trodde att det inte skulle bli så kallt innan jul har bara kappa med mig. Det i kombination med Reynaurds syndrom gör att jag kan bli ganska kall om dagarna. Därför kändes det som ett ypperligt tillfälle att testa hot yoga idag.
Känslan efteråt är att man blir väldigt avslappnad och trött, nästan som att ha varit på en massage. Under passet var jag dock lika smidig som jag brukar vara vilket innebär att vissa av positionerna gick det lite sådär med. Men det är såklart inte för att jag är osmidig utan bara att jag har lite oproportionerligt långa ben. I början kändes värmen inte sådär jättemycket men efter ett tag kände man svettdropparna börja rinna längs ryggraden. Att sedan andas i grupp har jag lite svårt för, då man genom att växa upp i familjen Lysén generellt har lite svårt för allehanda ljud.
Ikväll är det middag hos Tal som gäller. Att var från Tel Aviv och komma till Kanada kan nog inte vara helt lätt. Jag skulle säga att den frasen som jag har hört henne säga flest gånger är: "I am SOOOO cold".
Söta Tal ser ni i mitten av fotot, mellan Sandra och Roy. Roy gör minst sagt en spännande min.
I tisdags ambassadörsmiddagen i Ottawa som jag har skrivit om innan. Vi åkte dit i god tid för att hinna med Ottawa lite innan, men tydligen stänger de rundturen i parlamentet vid tolv på dagen så vi fick helt enkelt fika oss igenom eftermiddagen med en bevertail som jag också skrivit om innan. den gick inte heller av för hackor. Parlamentet var för övrigt fullpackat av press, lite oklart om det var för att det tydligen ska finnas filmer på att borgmästaren i Toronto röker på. Eller att senatorerna som sitter på livstid tydligen använder sina kontokort precis som Mona Sahlin gjorde när hon köpte Toblerone.
Middagen hos ambassadören var full av köttbullar, lax, ugnsrostade grönsaker, och blåbärsquinoa. En salig blandning helt enkelt. Till efterrätt var det äppelpaj och vaniljglass. Ambassadören Teppo pratade jag inte så mycket med. Istället skulle vi mingla med kanadensiska studenter och det var kul att höra att kanadensare faktiskt också gillade Sverige när de var på utbyte, precis som jag gillar mitt tillfälliga hemland. Det var faktiskt värt att åka tre timmar enkel väg för en tretimmarsmiddag.
Jag har aldrig varit en som gillar att klä ut sig. Istället känns det som man brukar göra det lite halvhjärtat och utan någon finess. Men här i Kanada kändes det som man var tvungen att lägga manken till för att det överhuvudtaget skulle vara okej att komma in på en halloweenfest. Därför satsade både jag, Sandra och vår nederländska vän Roy ganska mycket på våra kostymer för att helt enkelt försöka anamma den kanadensiska kulturen. Saken var den att vi var på en fest med mestadels internationella studenter, så satsningen gick från att smälta in, till att, om jag får säga det själv, vara några av de på festen som hade de bästa outfitsen. Kan inte annat än att känna mig nöjd efter denna succé som en ung Diana Ross.
Förra onsdagen landande mamma och pappa i Toronto för att sedan ta sig hit till mig i Kingston. Jag var lite otålig innan de kom och vilken konstig känsla det var att faktiskt se dem gå på gatorna här. Torsdagen spenderades sedan i Kingston och de fick se universitetet men vi åkte ut till ett outlet här, och det köpte levisjeans och Tommy Hilfiger tröjor så det stod härliga till. Efter att ha gjort Kingston på en dag (det går helt klart) så styrde vi kosan mot Toronto på fredagen. Och det blir lite skillnad i standarden när man reser med föräldrarna. Istället för ett hostel hade vi nu egna dubbelsängar och bubbelpool på hotellet. Kan inte annat än att säga att ett bra hotell kan göra mycket för en sliten 24-åring.
Fredagen hann vi med både Hockey hall of fame, eller som mamma kallade det Fame of hockey, var på S:t Lawrence market och inte minst pröva bubbelpoolen på hotellet. Lördagen var planerad för Niagarafallen, så i orkanvindar (kändes det som) och regn stod vi och tittade på de mäktiga fallen. Återigen kunde man konstatera att resa med föräldrar som har fixat bil går inte av för hackor. På söndagen övervann pappa sin höjdrädsla och följde med oss upp i CNN-tower som var 346 meter högt. Visserligen gick han aldrig ut på glasgolvet men han var riktigt lycklig efter att faktiskt ha gjort det väl nere på marken igen.
Kommande helg är det halloween på schemat och jag vill inte än avslöja min utklädnad, det får bli i nästa inlägg...
Efter att mamma och pappa varit hären kvart och påpekat att Kingston är större en ett kanadensisk Värnamo känner jag att jag måste korrigera detta. Kingston är betydligt större än Värnamo. Nu vet ni det.
Jag gjorde det. Idag var dagen då jag spelade softball för första gången i mitt liv. Inte så stor skillnad från brännboll egentligen bara det att någon annan kastar till dig och att du har en handske att fånga bollen i. Mina första matcher på gräsmattan var väll sådär, den tredje däremot gick riktigt bra och personer i det andra laget började berömma mig. Till en av tjejerna sa jag lite försynt att det är första gången jag spelar varpå hon skriker det över hela planen till sina lagmedlemmar. Kul var det iallafall och tävlingsmänniskan i mig har inte försvunnit här borta.
Fick en kommentar av min kära moster Britta i mitt senaste inlägg om vi hinner plugga här borta. Vi har fredagarna lediga, så då måste jag erkänna att det inte blir många sidor lästa. Annars läser vi lite lagom, har inte så höga ambitioner och försöker hålla oss ovanför vattenytan. Det innebär egentligen att vi ska klara två tentor i slutet av terminen och skriva två papers på 30 respektive 15 sidor. Vi tror nog att det ska lösa sig, om inte nu så hoppas vi väldigt mycket på november. Och faktum är att om det är några utbytesstudenter inom juridiska fakulteten som sitter i biblioteket är det jag, Sandra, nederländska Roy och så Tal från Israel.
Imorgon är det nytt försök för den stora softballturneringen. Annars är det mesta jag kan tänka på just nu att föräldrarna anländer om inte mindre än 98 timmar. Det är ingenting.
Thanksgivinghelgen är över för den här gången. Och hur var det nu då att fira thanksgiving i Ottawa med en kanadensisk familj? För det första var det väldigt mysigt att vara i en familj igen, inte bara det att de hade en tv som visade sport utan vi blev serverade måltid efter måltid och bara det är ju lyx.
Helgen spenderas i huvudsak så här. Vi anlände på fredagen och blev upphämtade av Julia, som pluggar juridik och hennes pappa som ursprungligen är från Polen. Väl hemma i deras hus fick vi mat och senare på kvällen åkte vi ner till centrum och tog en bevertail. Vad är nu Bevertail tänker ni? Tydligen är det något speciellt för Ottawa men det är nästan som kanelbulle halvmåne med kanel och socker på. Jag inser att beskrivningen inte är den bästa men gott var det. På lördagen tod pappan i familjen oss till en park utanför Ottawa som faktiskt ligger i Quebec, så när vi väl var där pratade inte alla engelska. Lönnträden är röda nu så det var väldigt fint.
På kvällen träffade vi några familjevänner till dem och åt middag på en italiensk restaurang. Familjen bestod av pappan som härstammade från Indien, mamman från Peru och deras söner och två flcikvänner. Vi satt i ett privat rum och förrätterna som familjen hade beställt i förväg var inte av denna värld, så jag var egentligen mätt efter förrätten men varmrätt tog man ju ändå. Självklart sa vi högt inför alla vad vi var tacksamma för och alla fick en liten applåd efter sitt framförande. Det var inte tal om att betala denna kvällen och vad själva notan egentligen gick på är det ingen som vet. Det avr en sånt där ögonblik när man ändå tänkte hur hamnade jag här.
Söndagen så gjorde jag och Sandra Ottawa, vi såg parlamentet och gick faktiskt på art gallery vilket inte riktigt var Sandras grej och efter en timme insåg jag att det inte heller var riktigt min då jag fick huvudvärk. För mycket intryck helt enkelt. Därfefter tog vi istället helgen andra lunch utomhus i 20-gradig värme. Efter det åkte vi hem för att så småningom inta thanksgivingmiddagen. Hur var då kalkonen? Det mörka kötett var godare och mer saftigt, och cranberrysauce gick inte heller av för hackor. Efter middagen var pumpkie pie efterrätten, vid det laget avr man ganska mätt. Men helgen avslutades ändå på måndagen med att vi gick ut och åt pannkakor till frukost.
Efter helgen är jag väldit tacksam för att en familj jag inte känner bjuder in mig till att vara med dem på thanksgiving
. Kanske är det för att de själva en gång var nya i Kanada och vet att det betyder en del att bli bjuden till en familj.
Märker att jag har blivit sämre på att skriva på sistonde. Det är nog för att det börjar bli vardag här i Kingston. Den "semester" som jag och Sandra hade tänkt oss under hela terminen kommer nog riktigt aldrig bli verklighet då tegelstenarna i International law och Criminal Procedure ligger på ca 1000 sidor. Sedan måste vi nog snart börja på våra papers om de ska kunna vara klara i mitten på december.
I helgen har man dock långledigt här i Kanada för att fira thanksgiving, högtiden då man säger allt man är tacksam för under det senaste året. Har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska säga på de två (!) middagarna jag ska till så förslag mottags gärna. Planen för fredagen är därför att köpa några presenter till de olika familjerna vi ska till och sedan bär det av mot Ottawa klockan 3.30pm. Det viktigast på middagarna ska ju vara kalkonenen och dessutom ska pumpkin pie vara någor utöver det vanliga.
Så här ska det tydligen se ut, får se hur det blir i verkligheten.
Nu har helgen varit som alla här har pratat om ett tag. Homecoming innebär att äldre studenter kommer tillbaka till Universitet där de har pluggat på för en väldans massa år sedan. De år som uppmärksammades nu var alla årtal med en 8 på slutet och de äldsta jag såg var från 48. Höjdpunkten på dagen skulle vara när alla samlades och såg på fotbollsmatchen mellan Queen´s University och Laurier. Stämningen var på topp och inte minst cheerleaders höll lågan uppe. Tydligen vann Queen´s också, men då hade jag redan lämnat stället för att det hade börjat bli lite kallt. Dagen började egentligen med att vi gick på en pancake kegger klockan 9 på morgonen för att traditionsenligt dricka öl och äta pannkakor. Kombinationen var sådär och öl så tidigt på morgonen är inte heller en hit.
Egentligen skulle jag ha spelat i en softballsturnering idag. Jag var lite nervös för softballsturneringen där jag skulle vara med 9 kanadensare som spelat softball sen barnsben. När jag förklarade att jag endast hade spelat vad vi i Sverige kallar brännboll verkade de dock nöjda och ville ha med mig i laget. Prognosen för eftermiddagen/kvällen här är dock ca. 30 mm:s regn så turneringen blev inställd. Två veckor till av en stegrande nervositet.
För att visa hur det ser ut på homecoming så visar jag några bilder:
