Tillbaka i Kingston efter en weekend away. På fredagen styrde vi siktet mot Mont Tremblant och den fransktalande delen av Kanada. På ditvägen åkte vi över Montreal, jag satt i framsätet, vilket kanske inte var så smart. Trots att vi snällt fått låna en GPS av ägaren till uthyrningsfirman, som inte längre hyrde ut GPS eftersom alla har det på sina mobiler, så åkte vi fel i utkanterna av Montreal. Det resulterade i att vi var framme en aning senare, precis när den första snön föll.
Helgen spenderades med att få måltider att gå ihop för femton personer, promenader vid stugan, promenader i den mysiga byn Mont Tremblant och bara umgås i den något nedgågna stugan. Det avr skönt att återigen lämna Kingston för lite ny energi utan varken internet eller saker att göra i skolan.
När vi skulle åka skulle Marcel, som vi hyrde stugan av, komma och kolla så vi städat och allt var i sin ordning. Efter att ha kollat igenom stugan, och efter att vi gjort det renare än det var från början så kom han tillbaka upp från källaren och sa att en fjärrkontroll till tv:n var försvunnen. Tv:n var på när vi kom, och ingen hade sett skymten av just den rätta fjärrkontrollen. Han skulle dock ta 60 dollar av den deposition som vi lämnat innan, och till råga på allt så sa han att när han åkt förbi att han sett 17 personer i vår stuga. Det kan vara lite svårt när man bara har tre bilar. Marcel var dock ingen man diskuterade med och det var bara för oss att betala för att skulle få hjälp att ställa in kanaler.
Jag trodde ett tag att jag skulle stanna i Kingston resten av mina helger här. Men så blir det inte. Istället åker jag, med 14 andra utbytesstudenter till Mont Tremblant imorgon. Mont Tremblant ligger utanför Montreal och är en skidort. Där har vi hyrt en stuga för 15 personer och ska bara ta det lugnt innan den "riktiga" tentaperioden börjar. Någon skidåkning lär det inte bli, och inte har det varit helt lätt att bestämma stuga, så att vi kommer att bestämma vad vi faktiskt ska göra där är just nu lite oklart. Men jag tror det blir ett fint minne att faktiskt åka iväg med sina vänner här.
Annars börjar det faktiskt närma sig tentatider och inlämningar av papers här. Jag, som gärna gör saker i god tid känner mig ganska klar med ett paper som ska in om ca. en vecka. När min kära systers studenttal innehöll saker om så som att det faktiskt gick ganska bra att göra saker i sista stund, så kan vi säga så mycket som att mitt studenttal inte gjorde det.
Kingston alltså, denna lilla stad där vi går samma gata upp och ner varje dag. Denna helgen var tredje helgen i Kingston i rad och vi kan inte säga annat än att vi var lite uttråkade. Sandra tyckte till och med att jag skulle dementera min dementi och säga att det var som ett kanadensiskt Värnamo. Å andra sidan har vi letat i både Montreal, Ottawa och Toronto med ett frukostställe som serverar müsli och youghurt och så hittade vi det på gatan där vi bor. Planen är att gå dit en gång i veckan framöver.
Söndagskvällen avslutades också med en middag hos Ashley, en kanadensare som kommer från Montreal och hon pratar därför både engelska och franska. Tydligen förstår hon hebreiska också. Ashley är cool, känns väldigt europeisk och kanadensare här frågar om hon umgås med några andra än utbytesstudenterna. Tur för oss att hon helst gör det och inte bryr sig om felsägningar, istället kan vi hänga i ett välmöblerat hem här i Kingston där måltiden alltid inkluderar ett glas vin och lite choklad till efterrätt.
Jag vet inte om jag har så mycket att skriva om egentligen. Veckorna här är ju vardag numera och vi går till skolan och pluggar lite lagom. I måndags l höll jag iallafall en presentation om Uppsala för kanadensiska studenter som skulle åka på utbyte. Tyckte det gick riktigt bra och att jag lyckats marknadsföra staden riktigt bra, inte bara är det 40 000 studenter, vi har ju också något som kallas "nations" som är helt underbart kul enligt mig. Saken var bara den att efter mig följde Shanghai, Sydney, Perth och Tel Aviv. Helt plötsligt kändes studentnationer inte lika ballt längre, och när personer har möjlighet att åka ifrån vad som nu är nollgradigt, till Bondi beach, varför inte välja det?
Det är annars en fråga som jag ställer mig själv just nu. Lägenheten vi bor i har nämligen varmlufstaggregat, tror jag, och antingen blir det 30 grader eller så får man helt enkelt nöja sig med 12. Jag som gillar att sova kallt kör på 12-gradigt, vilket innebär att när man vaknar upp vill jag helst inte ta steget upp från min madrass.
Det har börjat bli riktigt kallt här. Från att ha varit sommar in i oktober kan det nu gå ner mot nollan och det är bara en tidsfråga innan den första snön faller. Jag som trodde att det inte skulle bli så kallt innan jul har bara kappa med mig. Det i kombination med Reynaurds syndrom gör att jag kan bli ganska kall om dagarna. Därför kändes det som ett ypperligt tillfälle att testa hot yoga idag.
Känslan efteråt är att man blir väldigt avslappnad och trött, nästan som att ha varit på en massage. Under passet var jag dock lika smidig som jag brukar vara vilket innebär att vissa av positionerna gick det lite sådär med. Men det är såklart inte för att jag är osmidig utan bara att jag har lite oproportionerligt långa ben. I början kändes värmen inte sådär jättemycket men efter ett tag kände man svettdropparna börja rinna längs ryggraden. Att sedan andas i grupp har jag lite svårt för, då man genom att växa upp i familjen Lysén generellt har lite svårt för allehanda ljud.
Ikväll är det middag hos Tal som gäller. Att var från Tel Aviv och komma till Kanada kan nog inte vara helt lätt. Jag skulle säga att den frasen som jag har hört henne säga flest gånger är: "I am SOOOO cold".
Söta Tal ser ni i mitten av fotot, mellan Sandra och Roy. Roy gör minst sagt en spännande min.
I tisdags ambassadörsmiddagen i Ottawa som jag har skrivit om innan. Vi åkte dit i god tid för att hinna med Ottawa lite innan, men tydligen stänger de rundturen i parlamentet vid tolv på dagen så vi fick helt enkelt fika oss igenom eftermiddagen med en bevertail som jag också skrivit om innan. den gick inte heller av för hackor. Parlamentet var för övrigt fullpackat av press, lite oklart om det var för att det tydligen ska finnas filmer på att borgmästaren i Toronto röker på. Eller att senatorerna som sitter på livstid tydligen använder sina kontokort precis som Mona Sahlin gjorde när hon köpte Toblerone.
Middagen hos ambassadören var full av köttbullar, lax, ugnsrostade grönsaker, och blåbärsquinoa. En salig blandning helt enkelt. Till efterrätt var det äppelpaj och vaniljglass. Ambassadören Teppo pratade jag inte så mycket med. Istället skulle vi mingla med kanadensiska studenter och det var kul att höra att kanadensare faktiskt också gillade Sverige när de var på utbyte, precis som jag gillar mitt tillfälliga hemland. Det var faktiskt värt att åka tre timmar enkel väg för en tretimmarsmiddag.
Jag har aldrig varit en som gillar att klä ut sig. Istället känns det som man brukar göra det lite halvhjärtat och utan någon finess. Men här i Kanada kändes det som man var tvungen att lägga manken till för att det överhuvudtaget skulle vara okej att komma in på en halloweenfest. Därför satsade både jag, Sandra och vår nederländska vän Roy ganska mycket på våra kostymer för att helt enkelt försöka anamma den kanadensiska kulturen. Saken var den att vi var på en fest med mestadels internationella studenter, så satsningen gick från att smälta in, till att, om jag får säga det själv, vara några av de på festen som hade de bästa outfitsen. Kan inte annat än att känna mig nöjd efter denna succé som en ung Diana Ross.
